Jag är singel, och avskyr det. Jag har efter viss skepsis börjat använda mig av datingsajter.

Jag läser åtskilliga profiler och när jag blir tilltalad hör jag av mig till vederbörande. Men de allra flesta gångerna får jag inget svar. Och ändå skriver de flesta att de är ute efter samma sak- seriöst förhållande, personkemi, någon att krypa upp i soffan med, få stöd och sällskap i vardagen. Jag har själv skrivit liknande i min profil.
Men fortfarande har jag ingen framgång. Jag har tappat räkningen på hur många jag hört av mig till, men jag behöver inte ens alla fingrar på handen för att räkna hur många som hört av sig tillbaka. Så jag tänker för mig själv:
"Vad är det ni vill ha!? Ni skriver en sak (eller många och ofta samma), men när någon vill erbjuda just detta är ni inte intresserade!"

Vad är självkänsla?
Enkelt kan man ju vända på ordet- vad man har för känslor för sig själv. Vad har du för känsla?
Självkänsla kan också beskrivas som egenvärde. Och detta visar sig mycket tydligt på flera områden i livet.

Hur reagerar du om du blir illa behandlad? Säger du ifrån? Eller tänker du: "Jag får vad jag förtjänar"?
Vad känner du om något inte går riktigt som du tänkt? Tänker du: "Vad dålig jag är"? Eller: "Ja ja, jag gör ett nytt försök".
Allt detta avgörs av självkänslan/egenvärdet.

Vad påverkar då självkänslan?
Det första är omgivningen. Bygger din omgivning upp, eller river den ner din självkänsla?
De som haft problem i uppväxten, i hemmet eller skolan, (detta är min egen reflektion) har egentligen inte fått nån självkänsla från början. De klarar inte att stå upp för sig själva utan "tar vad de får".
Rent teoretiskt är det enda rätta att bryta med den omgivning som bryter ner, eller HÅLLER nere självkänslan. Men har man aldrig lyckats bygga upp denna måste man ha hjälp. För om man inte har nån självkänsla, då har man i praktiken inte kraft att göra något åt saken.
Här är en viktig faktor:
Andra kan komma med hur många råd som helst, råd som du lika gärna faktiskt skulle kunna ge dig själv. Men det är DU som måste känna dig motiverad! Om du gör saker för att någon annan tycker att du ska, och du inte själv känner dig motiverad, då blir det bara pannkaka av alltihop. Motivationen, lusten, MÅSTE komma inifrån dig själv!

Men återigen: om du har låg självkänsla behöver du hjälp, någon som lyfter upp dig! När du successivt bygger upp din självkänsla kommer du märka hundutbildning blir starkare, klarar motgångar bättre, och till slut är näst intill oantastlig!

"När det man väntar på dröjer blir hjärtat sjukt, men det efterlängtade är ett livets träd när det kommer."

Det är ju inget nytt att tiden verkar gå oerhört långsamt när man väntar på något. Man kollar klockan, mailen, Facebook eller annat stup i ett. Hela tiden hoppas man hitta nåt som fördriver tiden.
Samma när man ska möta någon, och h*n av någon anledning blir sen. Då står ,an nästan och stampar och undrar var h*n håller hus.

Jag har ingen teori om varför vi uppfattar tiden på detta sättet. Men håll med om detta, att när det händer saker, eller vi bara umgås med någon/några vi tycker om, ja då går tiden jättefort. Och, som jag antydde i början, när det man väntat på äntligen händer, då glömmer man hela den tiden man väntat.

Kan det helt enkelt vara så att vi, medan vi väntar, behöver medvetet fokusera på något? Kanske vi ska ta tillfället att fundera över saker som vi inte hinner i vardagsstressen. För hur många av oss känner inte ibland att vi är så upptagna med saker att vi hela tiden ligger efter? Och mitt i allt kanske man kommer att tänka på något man borde besluta om men känner bara: "Åh, orkar inte tänka på det nu!"
Beror det inte ofta på att vi inte tar oss tid att släppa allt för att kunna ägna tid åt viktiga saker? Beror det inte på att vi fyller vår tid med massa aktiviteter och annat, så att när kvällen kommer är vi helt slut och samtidigt går hjärnan på högvarv?

Hur gör man ett gott intryck? Hur fångar man någons intresse?

Det finns naturligtvis metoder för detta. Men om vi nu inte tänker på att tala inför mycket folk eller söka jobb, utan att få andra att tycka om en som person. Finns det egentligen något bättre än att vara sig själv?

Det jag har lärt mig genom livet är att om jag inte kan vara mig själv med någon/några, då tycker de inte om MIG. De tycker möjligen om den jag försöker vara. Men vad är priset?
Priset, som ofta kan vara ganska dyrt, är att vara helt slut efter att ha behövt "spela en roll" bara för att passa in. Spänningen,nervositeten och oron över om man gör "rätt" tar så enormt mycket energi att jag behöver återhämta mig en eller flera dagar efteråt.

Jag tänker likadant när det gäller att hitta livskamrat. Det är svårt att släppa oron över OM någon kan gilla mig. Inte så att jag inte förstår varför någon skulle göra det, såpass självkänsla har jag byggt upp. Men det handlar ändå om förhoppningen att hitta någon där det "räcker" att vara mig själv och jag slipper anstränga mig för att få nån att gilla mig. Antingen gör hon det eller inte. Men det är som sagt svårt att hålla fast vid den inställningen, för trots allt blir jag lite besviken varje gång det visar sig att min personlighet tydligen inte var tillräckligt intressant.
Å andra sidan är det ju bara ett tecken på att den enskilda personen inte passade mig, kanske. Hur som helst ingen ide att hänga kvar vid det.

Min älskling, min skatt
Jag älskar dig dag som natt

Utan dig känner jag kval
Då är tystnaden som mest total

Med dig vill jag göra detta kliv
Mot att tillsammans leva vårt liv

Jag vill känna din kropp och hålla din hand
Och alltid stärka kärlekens band

Ständigt bevisa vad du är värd
Hur lycklig jag är att du är med på min färd

Det här är ju ett mycket omdebatterat ämne.
Men jag blir lika ledsen varje gång jag hör att någon tar åt sig jantelagen. Den förstör bara självkänslan! Vi har tillräckligt med människor i vårt land som lider av psykisk ohälsa- depression, bipolaritet osv. Och ett sånt här synsätt gör det bara värre. Jag gör allt jag kan för att påverka människor i min omgivning åt det motsatta hållet. Jag vill att folk ska må bra och därför kan jag till exempel helt spontant ge en komplimang till nån jag aldrig sett förut. Reaktionen brukar vara densamma, de blir väldigt glada. Vissa blir chockade, för så här gör man ju bara inte.
Men jag vet ju hur gifta kvinnor eller sambos kan påpeka att deras partner inte säger att de älskar henne, eller nån annan spontan romantisk gest. Många, definitivt inte alla, män kan resonera: Men hon vet!
Hur ska hon veta det? Hon kanske "glömmer", undrar om hennes bäst före datum gått ut eller nåt. Hon behöver bli bekräftad! Och det är inget stort krav om man håller kärleken vid liv.

Oavsett relation är det viktigt att vi bekräftar varandra, att båda/alla blir sedda och värderade. Annars blir vårt land bara kallare och kallare!

Nåt som jag ser återkommande bevis på är de så kallade "sociala reglerna" som vi har här i Sverige. Det gör till och med att jag skäms över att vara svensk. Jag har länge känt som en slags "infödd utlänning".
Bara sen nåt år tillbaka jobbar jag medvetet på att inte falla in i detta svenska mönster. Och jag ser tydligt hur chockade många blir när jag ger dem en helt vanlig komplimang. Visst blir de glada, men det märks så tydligt att o Sverige är man inte "sån". Man tar inte kontakt, ännu mindre ger komplimanger, till totalt främmande människor.
Jag har alltid varit emot dessa regler, och jag bryter dem medvetet så ofta jag kan

Jag blir så trött på när jag vill berätta om något roligt som hänt och jag hör hur den jag berättar för bara kommer med den ena kommentaren efter den andra som innehåller en massa råd om vad jag borde tänka på. Jag förnekar inte att det görs i all välmening, men det blir ibland för mycket när andra på eget initiativ fullkomligt pepprar en med råd. Jade jag bett om det hade det varit en annan sak. Men när jag bara vill berätta och dela med mig av glädjen jag känner, och jag blir bemött med en massa råd och förmaningar, då tappar jag glädjen för den stunden.
Jag vet att jag är rätt naiv och har lite för lätt att lita människor. Men jag är hellre sån, tror gott om alla och ger dem en chans, i stället för att vara misstänksam och praktiskt taget inte lita på nån. Visst åker jag på smällar, men jag avskyr att generalisera på något sätt. Alla är individer, oavsett var de kommer ifrån, vad de varit med om, eller någon annan faktor.