Det här är ju ett mycket omdebatterat ämne.
Men jag blir lika ledsen varje gång jag hör att någon tar åt sig jantelagen. Den förstör bara självkänslan! Vi har tillräckligt med människor i vårt land som lider av psykisk ohälsa- depression, bipolaritet osv. Och ett sånt här synsätt gör det bara värre. Jag gör allt jag kan för att påverka människor i min omgivning åt det motsatta hållet. Jag vill att folk ska må bra och därför kan jag till exempel helt spontant ge en komplimang till nån jag aldrig sett förut. Reaktionen brukar vara densamma, de blir väldigt glada. Vissa blir chockade, för så här gör man ju bara inte.
Men jag vet ju hur gifta kvinnor eller sambos kan påpeka att deras partner inte säger att de älskar henne, eller nån annan spontan romantisk gest. Många, definitivt inte alla, män kan resonera: Men hon vet!
Hur ska hon veta det? Hon kanske "glömmer", undrar om hennes bäst före datum gått ut eller nåt. Hon behöver bli bekräftad! Och det är inget stort krav om man håller kärleken vid liv.

Oavsett relation är det viktigt att vi bekräftar varandra, att båda/alla blir sedda och värderade. Annars blir vårt land bara kallare och kallare!

Nåt som jag ser återkommande bevis på är de så kallade "sociala reglerna" som vi har här i Sverige. Det gör till och med att jag skäms över att vara svensk. Jag har länge känt som en slags "infödd utlänning".
Bara sen nåt år tillbaka jobbar jag medvetet på att inte falla in i detta svenska mönster. Och jag ser tydligt hur chockade många blir när jag ger dem en helt vanlig komplimang. Visst blir de glada, men det märks så tydligt att o Sverige är man inte "sån". Man tar inte kontakt, ännu mindre ger komplimanger, till totalt främmande människor.
Jag har alltid varit emot dessa regler, och jag bryter dem medvetet så ofta jag kan