Hoppas jag inte trampar nån på tårna nu (såvida nån ens läser mina inlägg).

Jag blir mer och mer irriterad över ett återkommande mönster. Jag syftar på det här med nätdejting igen. Det är en oerhört stor procent som skriver ganska likt i sina presentationer, och bland det som är standard är att mannen ska vara "stabil", "trygg i sig själv", "vet vad han vill", "ha båda fötterna på jorden".

Jag ska inte skryta, men jag hävdar att åtminstone det sista har jag i högre grad än många andra. Men det verkar inte hjälpa, för hur man än talar om att man uppfyller allt dessa tjejer/kvinnor skriver så duger man fortfarande inte för dem. Inte så att jag går ner mig för detta för självkänsla har jag. Jag undrar snarare hur de tänker när de vill ha en massa saker, men när de får erbjudande om just detta tackar de nej.

Vad tänker ni när ni hör eller läser uttrycket "båda fötterna på jorden"? Vad innebär det egentligen?

Jag anser själv att jag har landat, eller har "båda fötterna på jorden". Så jag tänker i alla fall förklara min syn.

Enligt min mening innebär det att man har hittat, eller landat i sig själv. Men det innefattat också en balanserad syn på både sig själv och omgivningen. En balanserad självkänsla.
Hur visar sig detta i praktiken? Bland annat genom att man inte är så kräsen och dömande. Men är man "upp i det blå", för att ens eget liv mer eller mindre flutit på, då blir det lättare att man ser ner på andra som är lite annorlunda. Det är som att man svävar och bara vet hur det är där uppe, man ser inte de som befinner sig närmare botten eller till och med PÅ botten.

För det är ju så, speciellt när man utsatts för svårigheter, att man blir nedtagen på jorden, och för vissa är det snarare som att slås i backen. Hur man än hamnar där så ser man då hur livet faktiskt kan vara, att inte allt bara flyter, vilket genererar i hur man både ser på och behandlar andra.
Tillåt mig att återigen referera till min användning av datingsidor. Där ser jag just uttrycket "båda fötterna på jorden" frekvent förekommande, antingen om sig själv eller om hur de vill att deras tilltänkta ska vara. Så sitter jag där och läser och tänker: "Jag har allt det där, men du tittar inte ens åt mitt håll! Vad mer begär du?"

Det är då jag undrar, hur nära jorden befinner de sig?

Mobbning är tyvärr ett återkommande problem som förkommer inom såväl skola som arbetsplats, egentligen alla platser där det rör sig en större mängd människor. Det är alltid en grupp som är "tuffare" och gör sig lustiga över andra. Den andra gruppen, de "svaga", är annorlunda, passar inte in i mallen så att säga, och blir ofta automatiskt offer.
Men vi har även en mellangrupp, de som mycket väl också kan vara mobbade, men som också kan säga ifrån. Men vad beror det på att man blir antingen det ena eller andra?

Jag har reflekterat över detta, dels för att jag själv varit mobbad, men också för att jag på senare tid har gjort en fantastisk inre resa och äntligen hittat min egen styrka, som inte är beroende av någon annan.

Jag minns när jag gick i skolan och var mobbad att min mamma sa att de som mobbar mår ofta själva dåligt. Där och då trodde jag väl på vad hon sa, men det gjorde ju inte saken lättare. Men nu efter att både ha varit nere på botten, och sakta kommit upp därifrån till där jag befinner mig idag, har jag fått ett annat perspektiv på detta.

Det jag har lärt mig under min resa, i uppbyggnaden av mig själv, är att synen på sig själv påverkar synen på andra. Och när det gäller mobbning tror jag: Den som mobbar mår själv skit, och när hen trycker ner, trakasserar, gör sig lustig över andra känner de sig tillfredsställda. Men det är en falsk tillfredsställelse!
Den som blir mobbad mår ju dåligt av just detta, men är så svag och orkar inte sätta stopp, eller kanske till och med har så låg självkänsla att hen inte känner sig värd bättre.
Sen har vi återigen "mellangruppen", som när de blir utsatta sätter ner foten och visar att de inte accepterar sånt.
Men hur hamnar man i respektive grupp?

Eftersom jag tror att det bottnar i självkänslan måste man ju gå tillbaka dit där självkänslan i allra första hand byggs, i hemmet. Vilken slags självkänsla får barnet/barnen. Jag tror det finns också här tre varianter: de som får lära sig att de är bäst, de som får lära sig tvärtom att de är sämst eller helt enkelt får jantelagen inpräntad, och till sist de som får lära sig att de har sina förmågor och egenskaper medan andra har sina men alla är lika värda. Och detta mynnar ut i hur de behandlar andra.

Låt mig bara jämföra. Jag har märkt, och tror många håller med mig, att har man varit med om svårigheter så har man mer än andra fötterna på jorden. Med andra ord, man inser att livet inte alltid flyter på. Och det syns inte alltid vad en människa lider av. Men bara för att det inte syns betyder ju inte det att en människa mår bra. Och det lär man sig ofta när man själv hamnar "där nere".
Men när man kommer upp därifrån, bygger upp sin egen styrka, och kan se tillbaka på skillnaden; då när man minns hur det var att må så dåligt vill man inte att någon annan ska hamna där. Och ser man någon utsättas är man snabbare med att inte bara reagera, utan också agera.
Kort sagt, synen på och värderingen av sig själv påverkar synen på och värderingen av andra.