Kroppskontakt ger olika associationer hos oss. Vissa (som jag) vill ha det nästan jämnt. Andra är högst selektiva med vilka de accepterar kroppskontakt med.
Varför dessa skillnader? Vad är det för nytta med beröring? Varför har några svårt med beröring?

Det är nog ett ganska känt faktum att nyttan, eller nödvändigheten av kroppskontakt gör sig tydligast när det gäller spädbarn. När de börjar gråta behöver de närhet, en tyst bekräftelse som säger "jag finns här för dig". Barn som inte fått tillräckligt med kärlek genom kroppskontakt har faktiskt dött!
Förändras detta behov när vi blir äldre? Jag skulle hävda att det inte gör det, möjligtvis modifieras. Men det är väl här skillnaden kommer in. För det är ju inte alla som bara får kärleksfull beröring genom livet. Tänk de som blir misshandlade, utnyttjade sexuellt eller annat. Inte konstigt att de knappt vill bli vidrörda eftersom de får mycket svårare att lita på andra. De måste vänja sig.

Om jag nu ska återgå till den mer angenäma beröringen som kramar, hålla någons hand, hålla om sin partner i soffan, ligga tätt ihop i sängen. Vad gör detta med oss? Visst känner man ett lugn, det är avstressande. Det måste ju ändå säga nånting om vilket behov vi har av detta. Det har väl hänt dig nån gång i alla fall att du varit skärrad, stressad, ledsen, och din vän/partner/familjemedlem, gett dig en kram och hållit kvar den en stund och du känner att du sakta men säkert slappnar av?

Jag tycker det står ganska klart att det är nåt vi behöver, men att vi måste ta med en del i beräkningen om någon inte är fullt lika tillgiven på det fysiska planet.