Jag vill dela med mig av mina tankar kring detta som vi kallar att misslyckas. Jag undrar om det egentligen finns något som rätteligen kan heta så.
Det som gav upphov till dessa tankar var att jag nyligen tvingades avbryta en utbildning. Var detta ett misslyckande? Den tanken fanns aldrig i mitt huvud. Jag började däremot fundera kring just detta.
Varför ansåg jag inte att jag hade misslyckats? Jag hade inte tillräckliga resurser. Jag drabbades av utmattning för två år sen, och det begränsar mig. Det tog bara ett par dagar innan jag insåg att jag inte skulle klara av det. Och det var tanken från början, att se huruvida jag skulle orka med.
I allmänhet tror jag att det är värt att ifrågasätta om det egentligen finns något som kan kallas misslyckande. Tänk efter, om det vi företar oss inte går hela vägen och vi tänker efter, då hittar vi ofta en eller flera anledningar till varför. Vi saknade antingen tillräcklig kunskap, eller också de rätta resurserna eller vektygen. Och när du tänker på detta, skulle du fortfarande anse att du misslyckats? Nå, det tycker i alla fal inte jag ?

Hoppas jag inte trampar nån på tårna nu (såvida nån ens läser mina inlägg).

Jag blir mer och mer irriterad över ett återkommande mönster. Jag syftar på det här med nätdejting igen. Det är en oerhört stor procent som skriver ganska likt i sina presentationer, och bland det som är standard är att mannen ska vara "stabil", "trygg i sig själv", "vet vad han vill", "ha båda fötterna på jorden".

Jag ska inte skryta, men jag hävdar att åtminstone det sista har jag i högre grad än många andra. Men det verkar inte hjälpa, för hur man än talar om att man uppfyller allt dessa tjejer/kvinnor skriver så duger man fortfarande inte för dem. Inte så att jag går ner mig för detta för självkänsla har jag. Jag undrar snarare hur de tänker när de vill ha en massa saker, men när de får erbjudande om just detta tackar de nej.

Vad tänker ni när ni hör eller läser uttrycket "båda fötterna på jorden"? Vad innebär det egentligen?

Jag anser själv att jag har landat, eller har "båda fötterna på jorden". Så jag tänker i alla fall förklara min syn.

Enligt min mening innebär det att man har hittat, eller landat i sig själv. Men det innefattat också en balanserad syn på både sig själv och omgivningen. En balanserad självkänsla.
Hur visar sig detta i praktiken? Bland annat genom att man inte är så kräsen och dömande. Men är man "upp i det blå", för att ens eget liv mer eller mindre flutit på, då blir det lättare att man ser ner på andra som är lite annorlunda. Det är som att man svävar och bara vet hur det är där uppe, man ser inte de som befinner sig närmare botten eller till och med PÅ botten.

För det är ju så, speciellt när man utsatts för svårigheter, att man blir nedtagen på jorden, och för vissa är det snarare som att slås i backen. Hur man än hamnar där så ser man då hur livet faktiskt kan vara, att inte allt bara flyter, vilket genererar i hur man både ser på och behandlar andra.
Tillåt mig att återigen referera till min användning av datingsidor. Där ser jag just uttrycket "båda fötterna på jorden" frekvent förekommande, antingen om sig själv eller om hur de vill att deras tilltänkta ska vara. Så sitter jag där och läser och tänker: "Jag har allt det där, men du tittar inte ens åt mitt håll! Vad mer begär du?"

Det är då jag undrar, hur nära jorden befinner de sig?

Mobbning är tyvärr ett återkommande problem som förkommer inom såväl skola som arbetsplats, egentligen alla platser där det rör sig en större mängd människor. Det är alltid en grupp som är "tuffare" och gör sig lustiga över andra. Den andra gruppen, de "svaga", är annorlunda, passar inte in i mallen så att säga, och blir ofta automatiskt offer.
Men vi har även en mellangrupp, de som mycket väl också kan vara mobbade, men som också kan säga ifrån. Men vad beror det på att man blir antingen det ena eller andra?

Jag har reflekterat över detta, dels för att jag själv varit mobbad, men också för att jag på senare tid har gjort en fantastisk inre resa och äntligen hittat min egen styrka, som inte är beroende av någon annan.

Jag minns när jag gick i skolan och var mobbad att min mamma sa att de som mobbar mår ofta själva dåligt. Där och då trodde jag väl på vad hon sa, men det gjorde ju inte saken lättare. Men nu efter att både ha varit nere på botten, och sakta kommit upp därifrån till där jag befinner mig idag, har jag fått ett annat perspektiv på detta.

Det jag har lärt mig under min resa, i uppbyggnaden av mig själv, är att synen på sig själv påverkar synen på andra. Och när det gäller mobbning tror jag: Den som mobbar mår själv skit, och när hen trycker ner, trakasserar, gör sig lustig över andra känner de sig tillfredsställda. Men det är en falsk tillfredsställelse!
Den som blir mobbad mår ju dåligt av just detta, men är så svag och orkar inte sätta stopp, eller kanske till och med har så låg självkänsla att hen inte känner sig värd bättre.
Sen har vi återigen "mellangruppen", som när de blir utsatta sätter ner foten och visar att de inte accepterar sånt.
Men hur hamnar man i respektive grupp?

Eftersom jag tror att det bottnar i självkänslan måste man ju gå tillbaka dit där självkänslan i allra första hand byggs, i hemmet. Vilken slags självkänsla får barnet/barnen. Jag tror det finns också här tre varianter: de som får lära sig att de är bäst, de som får lära sig tvärtom att de är sämst eller helt enkelt får jantelagen inpräntad, och till sist de som får lära sig att de har sina förmågor och egenskaper medan andra har sina men alla är lika värda. Och detta mynnar ut i hur de behandlar andra.

Låt mig bara jämföra. Jag har märkt, och tror många håller med mig, att har man varit med om svårigheter så har man mer än andra fötterna på jorden. Med andra ord, man inser att livet inte alltid flyter på. Och det syns inte alltid vad en människa lider av. Men bara för att det inte syns betyder ju inte det att en människa mår bra. Och det lär man sig ofta när man själv hamnar "där nere".
Men när man kommer upp därifrån, bygger upp sin egen styrka, och kan se tillbaka på skillnaden; då när man minns hur det var att må så dåligt vill man inte att någon annan ska hamna där. Och ser man någon utsättas är man snabbare med att inte bara reagera, utan också agera.
Kort sagt, synen på och värderingen av sig själv påverkar synen på och värderingen av andra.

Jag reagerar mycket starkt på när jag läser presentationer på datingsidor där personen säger sig vilja se diverse bra egenskaper hos sin partner, men som när man hör av sig och erbjuder just detta inte visar något som helst intresse!
Hur kan man säga sig vilja ha något och sen tacka nej när det erbjuds? För de egenskaper som nämns brukar dessutom ofta vara samma. Och det hjälper inte att jag förklarar vad som gör att jag verkligen kan erbjuda det de söker. Vad vill de ha egentligen? Hur ska de kunna få ett förhållande när de är så kräsna, fisförnäma eller vad det nu handlar om?

Och sen detta med avstånd, hur stor roll spelar det om man verkligen tycker om nån? Annars får man ju hålla hela släkten på samma ort. Kärlek handlar ju, i alla fall som jag ser det, om att göra uppoffringar för den man säger sig älska. Och vad är dessa uppoffringar mot att man får det man längtat efter? Det är lika enkelt som att man måste betala för att få en speciell sak man vill ha.
Eller man kan jämföra med en kvinnas barnafödande, nåt som innebär enorm smärta i stunden, men när barnet väl är fött är glädjen så överflödande att den smärtan är som bortblåst. Det var värt det!

Så jag undrar verkligen vad dessa människor har för perspektiv på livet när de uppför sig och agerar som de gör.

Kan man vara FÖR hängiven i en relation?

Nåja, beror väl på hur man menar. Men jag fick en rätt oväntad reaktion av en tjej som jag fått kontakt med. Jag sa till henne i ett telefonsamtal han hon skulle veta att jag inte tittar åt nåt annat håll samtidigt, jag fokuserar på henne.
Hon sa till mig att jag inte behöver känna så.

För all del, vi har ännu inte setts och det kan väl spela in. Men jag har ändå grundvärderingar som gör att jag inte kan med att ha några "reserver" ifall det inte skulle funka. Det är inte rätt mot henne! Jag sa till henne att "hon är inte värd mindre". Det fick mig att undra hur hon värderar sig själv. Personligen tänker jag inte lägga nån energi på en relation där jag är den enda som är engagerad. Då kör jag bara slut på mig själv. Och jag värderar mig själv högre än så, numera.

Så jag vet inte om det kanske är just det jag reagerar på, hennes kommentar att "du behöver inte". Menar hon att jag inte ska värdera henne från början? Menar hon att hon inte är värd den lojaliteten, att jag kan ha flera kontakter så att det blir typ som "Bonde söker fru"? Jag vet inte, men jag kan bara inte göra så!

Kan man älska någon man just träffat? Kan man vara rädd för att mista någon man egentligen inte "har"?

Nu far jag väl ut i periferin. Men jag associerar till detta med personkemi. Ni vet, ibland bara funkar det med en del personer fastän man kanske ses för första gången. Fast jag skulle till och med drista mig till att påstå, även om det bara är min teori, att denna personkemi/magkänsla kan indikera vilken sorts känslor det handlar om.
Jag menar....har ni varit med om detta, att ni ena gången träffar någon och känner ingenting. En annan gång träffar ni en person som ni väldigt gärna vill träffa igen. Men har någon varit med om att möta sin så kallade "själsfrände"?

En av mina största brister är mitt tålamod. Jag vill alltid ha snabba resultat och får verkligen anstränga mig för att inse att det oftast inte går att få det. Enda området jag kan komma på att jag lyckas att inte stressa är min styrketräning och viktnedgång. Det kommer när det kommer helt enkelt. Men när det gäller att hitta någon att leva med är det svårare. Visst, jag klarar av ensamheten på ett annat sätt nu än tidigare. Jag känner mig själv bättre, har bättre självkänsla och jag får göra saker jag tycker om. Men det hindrar inte att jag ganska ofta känner att tomrummet, det som bara kan fyllas av "henne" är så oerhört stort.

Men så klart, anledningen till att jag skriver allt detta är att jag för inte så länge sedan träffade en tjej som det bara kändes så underbart att vara med. Jag kände ett sånt behag i kroppen, och jag kan fortfarande mer eller mindre inte sluta tänka på henne. Och här gör sig mitt usla tålamod påmint. Jag skapar mig lätt visioner, vilket så klart är bra att ha många gånger. Men problemet är snarast att jag helst, bildligt talat, tar höghastighetståget dit. Och samtidigt vet jag att det inte blir bra av att skynda. Men det är så fruktansvärt svårt när ens känslor skenar iväg.

Kroppskontakt ger olika associationer hos oss. Vissa (som jag) vill ha det nästan jämnt. Andra är högst selektiva med vilka de accepterar kroppskontakt med.
Varför dessa skillnader? Vad är det för nytta med beröring? Varför har några svårt med beröring?

Det är nog ett ganska känt faktum att nyttan, eller nödvändigheten av kroppskontakt gör sig tydligast när det gäller spädbarn. När de börjar gråta behöver de närhet, en tyst bekräftelse som säger "jag finns här för dig". Barn som inte fått tillräckligt med kärlek genom kroppskontakt har faktiskt dött!
Förändras detta behov när vi blir äldre? Jag skulle hävda att det inte gör det, möjligtvis modifieras. Men det är väl här skillnaden kommer in. För det är ju inte alla som bara får kärleksfull beröring genom livet. Tänk de som blir misshandlade, utnyttjade sexuellt eller annat. Inte konstigt att de knappt vill bli vidrörda eftersom de får mycket svårare att lita på andra. De måste vänja sig.

Om jag nu ska återgå till den mer angenäma beröringen som kramar, hålla någons hand, hålla om sin partner i soffan, ligga tätt ihop i sängen. Vad gör detta med oss? Visst känner man ett lugn, det är avstressande. Det måste ju ändå säga nånting om vilket behov vi har av detta. Det har väl hänt dig nån gång i alla fall att du varit skärrad, stressad, ledsen, och din vän/partner/familjemedlem, gett dig en kram och hållit kvar den en stund och du känner att du sakta men säkert slappnar av?

Jag tycker det står ganska klart att det är nåt vi behöver, men att vi måste ta med en del i beräkningen om någon inte är fullt lika tillgiven på det fysiska planet.