"När det man väntar på dröjer blir hjärtat sjukt, men det efterlängtade är ett livets träd när det kommer."

Det är ju inget nytt att tiden verkar gå oerhört långsamt när man väntar på något. Man kollar klockan, mailen, Facebook eller annat stup i ett. Hela tiden hoppas man hitta nåt som fördriver tiden.
Samma när man ska möta någon, och h*n av någon anledning blir sen. Då står ,an nästan och stampar och undrar var h*n håller hus.

Jag har ingen teori om varför vi uppfattar tiden på detta sättet. Men håll med om detta, att när det händer saker, eller vi bara umgås med någon/några vi tycker om, ja då går tiden jättefort. Och, som jag antydde i början, när det man väntat på äntligen händer, då glömmer man hela den tiden man väntat.

Kan det helt enkelt vara så att vi, medan vi väntar, behöver medvetet fokusera på något? Kanske vi ska ta tillfället att fundera över saker som vi inte hinner i vardagsstressen. För hur många av oss känner inte ibland att vi är så upptagna med saker att vi hela tiden ligger efter? Och mitt i allt kanske man kommer att tänka på något man borde besluta om men känner bara: "Åh, orkar inte tänka på det nu!"
Beror det inte ofta på att vi inte tar oss tid att släppa allt för att kunna ägna tid åt viktiga saker? Beror det inte på att vi fyller vår tid med massa aktiviteter och annat, så att när kvällen kommer är vi helt slut och samtidigt går hjärnan på högvarv?