Jag reagerar mycket starkt på när jag läser presentationer på datingsidor där personen säger sig vilja se diverse bra egenskaper hos sin partner, men som när man hör av sig och erbjuder just detta inte visar något som helst intresse!
Hur kan man säga sig vilja ha något och sen tacka nej när det erbjuds? För de egenskaper som nämns brukar dessutom ofta vara samma. Och det hjälper inte att jag förklarar vad som gör att jag verkligen kan erbjuda det de söker. Vad vill de ha egentligen? Hur ska de kunna få ett förhållande när de är så kräsna, fisförnäma eller vad det nu handlar om?

Och sen detta med avstånd, hur stor roll spelar det om man verkligen tycker om nån? Annars får man ju hålla hela släkten på samma ort. Kärlek handlar ju, i alla fall som jag ser det, om att göra uppoffringar för den man säger sig älska. Och vad är dessa uppoffringar mot att man får det man längtat efter? Det är lika enkelt som att man måste betala för att få en speciell sak man vill ha.
Eller man kan jämföra med en kvinnas barnafödande, nåt som innebär enorm smärta i stunden, men när barnet väl är fött är glädjen så överflödande att den smärtan är som bortblåst. Det var värt det!

Så jag undrar verkligen vad dessa människor har för perspektiv på livet när de uppför sig och agerar som de gör.

Kan man vara FÖR hängiven i en relation?

Nåja, beror väl på hur man menar. Men jag fick en rätt oväntad reaktion av en tjej som jag fått kontakt med. Jag sa till henne i ett telefonsamtal han hon skulle veta att jag inte tittar åt nåt annat håll samtidigt, jag fokuserar på henne.
Hon sa till mig att jag inte behöver känna så.

För all del, vi har ännu inte setts och det kan väl spela in. Men jag har ändå grundvärderingar som gör att jag inte kan med att ha några "reserver" ifall det inte skulle funka. Det är inte rätt mot henne! Jag sa till henne att "hon är inte värd mindre". Det fick mig att undra hur hon värderar sig själv. Personligen tänker jag inte lägga nån energi på en relation där jag är den enda som är engagerad. Då kör jag bara slut på mig själv. Och jag värderar mig själv högre än så, numera.

Så jag vet inte om det kanske är just det jag reagerar på, hennes kommentar att "du behöver inte". Menar hon att jag inte ska värdera henne från början? Menar hon att hon inte är värd den lojaliteten, att jag kan ha flera kontakter så att det blir typ som "Bonde söker fru"? Jag vet inte, men jag kan bara inte göra så!

Kan man älska någon man just träffat? Kan man vara rädd för att mista någon man egentligen inte "har"?

Nu far jag väl ut i periferin. Men jag associerar till detta med personkemi. Ni vet, ibland bara funkar det med en del personer fastän man kanske ses för första gången. Fast jag skulle till och med drista mig till att påstå, även om det bara är min teori, att denna personkemi/magkänsla kan indikera vilken sorts känslor det handlar om.
Jag menar....har ni varit med om detta, att ni ena gången träffar någon och känner ingenting. En annan gång träffar ni en person som ni väldigt gärna vill träffa igen. Men har någon varit med om att möta sin så kallade "själsfrände"?

En av mina största brister är mitt tålamod. Jag vill alltid ha snabba resultat och får verkligen anstränga mig för att inse att det oftast inte går att få det. Enda området jag kan komma på att jag lyckas att inte stressa är min styrketräning och viktnedgång. Det kommer när det kommer helt enkelt. Men när det gäller att hitta någon att leva med är det svårare. Visst, jag klarar av ensamheten på ett annat sätt nu än tidigare. Jag känner mig själv bättre, har bättre självkänsla och jag får göra saker jag tycker om. Men det hindrar inte att jag ganska ofta känner att tomrummet, det som bara kan fyllas av "henne" är så oerhört stort.

Men så klart, anledningen till att jag skriver allt detta är att jag för inte så länge sedan träffade en tjej som det bara kändes så underbart att vara med. Jag kände ett sånt behag i kroppen, och jag kan fortfarande mer eller mindre inte sluta tänka på henne. Och här gör sig mitt usla tålamod påmint. Jag skapar mig lätt visioner, vilket så klart är bra att ha många gånger. Men problemet är snarast att jag helst, bildligt talat, tar höghastighetståget dit. Och samtidigt vet jag att det inte blir bra av att skynda. Men det är så fruktansvärt svårt när ens känslor skenar iväg.