Vad tänker ni när ni hör eller läser uttrycket "båda fötterna på jorden"? Vad innebär det egentligen?

Jag anser själv att jag har landat, eller har "båda fötterna på jorden". Så jag tänker i alla fall förklara min syn.

Enligt min mening innebär det att man har hittat, eller landat i sig själv. Men det innefattat också en balanserad syn på både sig själv och omgivningen. En balanserad självkänsla.
Hur visar sig detta i praktiken? Bland annat genom att man inte är så kräsen och dömande. Men är man "upp i det blå", för att ens eget liv mer eller mindre flutit på, då blir det lättare att man ser ner på andra som är lite annorlunda. Det är som att man svävar och bara vet hur det är där uppe, man ser inte de som befinner sig närmare botten eller till och med PÅ botten.

För det är ju så, speciellt när man utsatts för svårigheter, att man blir nedtagen på jorden, och för vissa är det snarare som att slås i backen. Hur man än hamnar där så ser man då hur livet faktiskt kan vara, att inte allt bara flyter, vilket genererar i hur man både ser på och behandlar andra.
Tillåt mig att återigen referera till min användning av datingsidor. Där ser jag just uttrycket "båda fötterna på jorden" frekvent förekommande, antingen om sig själv eller om hur de vill att deras tilltänkta ska vara. Så sitter jag där och läser och tänker: "Jag har allt det där, men du tittar inte ens åt mitt håll! Vad mer begär du?"

Det är då jag undrar, hur nära jorden befinner de sig?