Mobbning är tyvärr ett återkommande problem som förkommer inom såväl skola som arbetsplats, egentligen alla platser där det rör sig en större mängd människor. Det är alltid en grupp som är "tuffare" och gör sig lustiga över andra. Den andra gruppen, de "svaga", är annorlunda, passar inte in i mallen så att säga, och blir ofta automatiskt offer.
Men vi har även en mellangrupp, de som mycket väl också kan vara mobbade, men som också kan säga ifrån. Men vad beror det på att man blir antingen det ena eller andra?

Jag har reflekterat över detta, dels för att jag själv varit mobbad, men också för att jag på senare tid har gjort en fantastisk inre resa och äntligen hittat min egen styrka, som inte är beroende av någon annan.

Jag minns när jag gick i skolan och var mobbad att min mamma sa att de som mobbar mår ofta själva dåligt. Där och då trodde jag väl på vad hon sa, men det gjorde ju inte saken lättare. Men nu efter att både ha varit nere på botten, och sakta kommit upp därifrån till där jag befinner mig idag, har jag fått ett annat perspektiv på detta.

Det jag har lärt mig under min resa, i uppbyggnaden av mig själv, är att synen på sig själv påverkar synen på andra. Och när det gäller mobbning tror jag: Den som mobbar mår själv skit, och när hen trycker ner, trakasserar, gör sig lustig över andra känner de sig tillfredsställda. Men det är en falsk tillfredsställelse!
Den som blir mobbad mår ju dåligt av just detta, men är så svag och orkar inte sätta stopp, eller kanske till och med har så låg självkänsla att hen inte känner sig värd bättre.
Sen har vi återigen "mellangruppen", som när de blir utsatta sätter ner foten och visar att de inte accepterar sånt.
Men hur hamnar man i respektive grupp?

Eftersom jag tror att det bottnar i självkänslan måste man ju gå tillbaka dit där självkänslan i allra första hand byggs, i hemmet. Vilken slags självkänsla får barnet/barnen. Jag tror det finns också här tre varianter: de som får lära sig att de är bäst, de som får lära sig tvärtom att de är sämst eller helt enkelt får jantelagen inpräntad, och till sist de som får lära sig att de har sina förmågor och egenskaper medan andra har sina men alla är lika värda. Och detta mynnar ut i hur de behandlar andra.

Låt mig bara jämföra. Jag har märkt, och tror många håller med mig, att har man varit med om svårigheter så har man mer än andra fötterna på jorden. Med andra ord, man inser att livet inte alltid flyter på. Och det syns inte alltid vad en människa lider av. Men bara för att det inte syns betyder ju inte det att en människa mår bra. Och det lär man sig ofta när man själv hamnar "där nere".
Men när man kommer upp därifrån, bygger upp sin egen styrka, och kan se tillbaka på skillnaden; då när man minns hur det var att må så dåligt vill man inte att någon annan ska hamna där. Och ser man någon utsättas är man snabbare med att inte bara reagera, utan också agera.
Kort sagt, synen på och värderingen av sig själv påverkar synen på och värderingen av andra.