Kan man älska någon man just träffat? Kan man vara rädd för att mista någon man egentligen inte "har"?

Nu far jag väl ut i periferin. Men jag associerar till detta med personkemi. Ni vet, ibland bara funkar det med en del personer fastän man kanske ses för första gången. Fast jag skulle till och med drista mig till att påstå, även om det bara är min teori, att denna personkemi/magkänsla kan indikera vilken sorts känslor det handlar om.
Jag menar....har ni varit med om detta, att ni ena gången träffar någon och känner ingenting. En annan gång träffar ni en person som ni väldigt gärna vill träffa igen. Men har någon varit med om att möta sin så kallade "själsfrände"?

En av mina största brister är mitt tålamod. Jag vill alltid ha snabba resultat och får verkligen anstränga mig för att inse att det oftast inte går att få det. Enda området jag kan komma på att jag lyckas att inte stressa är min styrketräning och viktnedgång. Det kommer när det kommer helt enkelt. Men när det gäller att hitta någon att leva med är det svårare. Visst, jag klarar av ensamheten på ett annat sätt nu än tidigare. Jag känner mig själv bättre, har bättre självkänsla och jag får göra saker jag tycker om. Men det hindrar inte att jag ganska ofta känner att tomrummet, det som bara kan fyllas av "henne" är så oerhört stort.

Men så klart, anledningen till att jag skriver allt detta är att jag för inte så länge sedan träffade en tjej som det bara kändes så underbart att vara med. Jag kände ett sånt behag i kroppen, och jag kan fortfarande mer eller mindre inte sluta tänka på henne. Och här gör sig mitt usla tålamod påmint. Jag skapar mig lätt visioner, vilket så klart är bra att ha många gånger. Men problemet är snarast att jag helst, bildligt talat, tar höghastighetståget dit. Och samtidigt vet jag att det inte blir bra av att skynda. Men det är så fruktansvärt svårt när ens känslor skenar iväg.