Några stannar och andra sviker när man från mönstret avviker.

Vems mönster, om jag får fråga? Är min egen person en sån plåga?

För när jag plötsligt blev säker på min sak, då föll det inte i allas smak.

Det var då jag hade mig skylla, och jag undrade till slut vilken roll livet skulle fylla.

Så jag flydde undan detta tryck, även om många trodde det bara var en nyck.

De försökte till och med hålla mig kvar, men jag hade redan mitt försvar.

För aldrig har jag hört på maken, att må dåligt och påstås själv vara orsaken.

Att inte kunna be om stöd, utan snarare känna att man mått bättre som död.

Detta svek som jag fått bära hade samtidigt mycket att lära.

Den som säger sig vara vän ska ju också stötta en.

Inte lägga sten på bördan, så att du får mera möda.

En axel för att gråta mot, för att på ängslan råda bot.

En sådan vän är mycket värd, för de växer inte på träd.

Min kärlek, min skatt! Längtan till dig gör mig ibland helt matt.

Ändå är det drömmarna om dig som håller mig vid liv. De är min drivkraft, mitt motiv.

Jag vet att kampen för dig också är svår, och ibland kan även du fälla en tår.

Upp över öronen är jag i dig förälskad. Inte visste jag att jag av just dig skulle bli frälsad.

Mitt hjärta håller fast dig med kärlekens rep. Tro mig, vi ska nog hitta nåt knep.

Ännu brinner kärlekslågan i våra bröst, för jag vet, vi ger varandra mycket tröst.

Det är med denna kärlek jag skriver, och det är också den som mig framåt driver.

Ångest för beslut som förändrar livet. Ångest för att bryta nåt som andra tog för givet.

Att vara i ett gäng, och sen av detsamma få däng.

Sanna vänner stöttar även när de inte förstår, det är de som stannar kvar när alla andra går.

Jag vill ha vänner som ger glädje i livet, för det är inget att ta för givet.